slipsen

Det första tecknet på att nånting inte var bra var när klockan ringde imorse. Armen som lyfter den hand som ska stänga av klockan lydde mig inte. Istället skickades stora larmsignaler till hjärnan som skickade tillbaka en CD med skrikig SMÄRTA att spelas upp för lilla Bo. Ett brutalt uppvaknande blir till ett långt lidande när jag desperat kämpar för att övervinna smärtan och lyckas stänga av min jämfotahoppande hurtbulle till klocka.

Jag lyckas lyfta ut armen utanför det varma täcket och låter den falla mot klockan ackompanjerad av ett mentalt "TIMBERRR", missar klockan och träffar min bok som ligger lite på sniskan på nattduksbordet varpå boken faller med ett brak ner på golvet. Med en vilja som kan förflytta berg men knappt min arm lyckas jag till slut lokalisera klockdjäveln och ge den mitt slutbetyg, en "dagsedel" som Ingo Johansson kallade sina snytingar.

Nu ska man ta sig upp ur sängen och när jag ska lyfta benen över sängkanten upptäcker jag till min förvåning att jag faktiskt tränade magmusklerna igår också, trots att jag inte gjorde det.. Det finns samband mellan muskelgrupper uppenbarligen och det är fantastiskt vilka konstiga muskler som blir engagerade bara för att man rör på benen.

Med stön och ansträngning låter jag benen glida över sängkanten varpå dom faller ned som stupstockar mot golvet som denna morgon består av inlandsis. Av hävstångsprincipen kan man lära sig att man kan vinna kraft genom att använda pendelteknik men det förutsätter att man kan låsa muskler så att man är mer följsam än en berusad blåmanet. Jag kommer inte längre än till att ha fötterna på inlandsisen och liggandes på rygg med benen utanför sängen funderar jag nu på hur jag ska ta mig upp utan att avlida av smärtan.

Kölden som går genom fötterna och sprider sig vidare väcker till liv den vilja som tog mig till gymmet och jag lyckas resa mig upp ur sängen. Det värker överallt och att flytta ena benet framför det andra får vilken 50-talsrobot som helst att se dansande ut i jämförelse.

"Träningsvärk är en skön värk", sa nån poetisk djävla idrottare på 70 talet.

Jag kan inte hålla med. Det finns inte nånting med träningsvärk som är skönt. Jag hatar träningsvärk.

Vad är träningsvärk egentligen? Jag trodde i min enfald att det var muskelfibrerna som gått sönder under träning och som sedan körde igång med reparationsarbetet.

Men så var det inte. Enligt superduper Wikipedia så är träningsvärk förkortat: "Fördröjd muskelvärk beror på förändringar på fibrillerna efter utförd fysisk aktivitet. Dessa anpassar sig genom att lägga till gamla sarkomerer vid fibrillernas Z-band (den punkt i fibrillerna där sarkomen kopplas samman). Det vill säga att muskeln förbereder sig på ytterligare påfrestning vilket även medför att ytterligare träning då muskelvärk har inträffat inte orsakar någon skada."

Kort sagt: Har man tränat så har man också satt igång en process där kroppen försvarar sig och bygger upp musklerna för att förbereda dom för ytterligar ansträngningar.

Håller man upp med träning så slutar den processen så klart och då återkommer smärtan när man väl drar igång med träningen.

Jag har nu hållit upp i nästan 7 veckor och det talade kroppen om för mig. Tack för den information, KROPP!

 

Men den är ett bevis på att jag nu har börjat min resa mot välbefinnande och att man ska behöva lida pin för att bli fin vet ju alla om nu förtiden.

Det finns inga genvägar.

Jag kan bara hoppas att jag överlever veckan med tre träningspass.

Sen nästa vecka

Å nästa vecka…

Nackdelen med att vara hemma och förkyld är ju alla skitprogram som man upptäcker går dagligen på TV. Dessa tillrättalagda reklamdokumentärer som bevisar att just den här träningsprylen är lösningen för att gå ner 20 kilo inom 15 dagar och samtidigt orka springa 15 kilometer på en tid som skulle få Gunde Svan att sluta äta gröt.

Jag har själv ägnat stor del av min fritid åt diverse gym och löpslingor och kan bara hålla med de som kan nåt... Träning är en färskvara och det duger inte att börja en kvart innan man åker till beachen, stretcha, göra 20 knäböj och ett fyrtiotal djupa inandningar för att kroppen ska inta en form som påminner om nånting annat än en vattenfylld kondom.
Det är sjukt vad man längtar efter att få träna. Har man ägnat 2-3-4 dagar i veckan i sen man var tonåring så byggs det upp ett behov som är svårövervunnet. Sen att jag tränat på motionsnivå de senaste 20 åren gör ju att resultatet av träningen snarare är ett välbefinnande än ett fysiskt förbättrat utseende. För att förbättra utseendet i min ålder så räcker det nog inte med att träna 3 timmar i veckan utan jag får nog lägga på en joggingrunda tur och retur Smålands Stenar, bärandes ett hantel-set motsvarande ett X2000 med 122 passagerare som alla har beställt varsin Big Mac plusmeny.
En fördel med att träna regelbundet är, förutom den fysiska vinsten, att du kan skryta med det. Det är en skön känsla att tacka nej när någon frågar om du vill ha ett wienerbröd. Du motiverar med ett hurtigt:" jag ska iväg o träna så jag kan nog ta en liten bit senare". Minen hos den tuggande kompisen speglar det dåliga samvete du lyckats framkalla hos din kompis och du ler stelt, mycket medveten om att du LJUGER.
Känslan av totalt förräderi mot ditt sockermaniska behov gör att du kommer att springa till träningen, genomföra ett intensivpass på 12 minuter innan du kastar dig över en Snickers doppad i chokladsås som blev över från den glassbomb du nyss svept.
Men som sagt... Utseendet är ju inte allt, insikten behöver tränas också och med kunskapen att det man stoppar i sig lagras i kroppen om man inte gör sig av med det, leder till att ett sängläge i en förkyld tillvaro blir till en mental klåda som ger dårhusen sitt berättigande.
Denna klåda kan inte bekämpas på annat sätt än att man trycker i sig 1 kilo godis, och då helst skumgodis så att volymen godis blir enorm. Ett dåligt samvete kommer som ett brev på posten och man bara hatar den brevbäraren som inte finns där för att ta emot all skit man vill vräka ur sig.

Jag har bestämt mig för att inte bli rund o god och för att klara detta så sätter man upp mål. Vissa mål rörande träning har jag nått men ett mål som jag satte upp 1990 har jag aldrig nått.
Det är att få ett sexpack utan att köpa det på systemet. Sexpack är det som är under fetlagret på magen, om nån nu undrar. Hur gör man då för att nå ett sådant mål? Jag tror jag har svaret.
Det gäller att göra hela ens tillvaro till träning. Till exempel när du kliver upp ur sängen på morgonen så gör det det inte en gång utan tio gånger, om du hinner vill säga innan din partner sätter en välförtjänt fot med perfekt Bulls-Eye-träff på din svanskota.
Intensitet i vardagen blir till fantastiska kaloritjuvar. Att öppna en dörr för en dam blir till ett kort träningspass. Skynda dig fram, träng dig före och slit upp dörren. Det blir extremt bra träning då du efter att rivit ner halva entren upptäcker att det var skjutdörrar du försökte öppna. Språngmarschen efteråt med ett gäng galna affärsbiträden efter dig innebär att kalorierna fullkomligt rasar.

Det finns inga genvägar. Vill man vara fin får man lida pin, som en doktor en gång sa till mig när han fixade en inflammation jag hade fått i ett ungdomligt beslut.

Så jag laddar mentalt genom att titta vidare på supertränade killar som böjer fjantiga träningsredskap i amerikansk tillrättalagd TV-reklam.

Snart är jag fri från denna plågande förkylning och kan börja mitt nya liv.. MOT SEXPACK!

javisst...tjena...

Det sägs att en man som blir förkyld lider lika mycket som en kvinna som föder barn.
Med rinnande snok, svidande ögon, bultande huvud, halv yrsel, darr i knäna, nageltrång och dålig reklam på tv kan jag bara säga att "Dom har FEL!"
Det är betydligt värre än så. Digerdöden var en smekning i jämförelse, ÖIS nedflyttning till division 1 en pust i en karibisk palm och barnafödande är en promenad i parken en svensk sommardag "med glass i min mun och i sandaler av plast"..

Som en förhistorisk padda rör jag mig mellan soffan och toaletten, emellanåt slinker jag in till köket och söker stöd hos min förstående hustru, som likt en mor till ett ledset barn sticker till en o annan godisbit, tröstar och smeker medhårs och säger med sin mjuka stämma "Det går snart över".

Att hon fortfarande drar till med en sådan lögn, en falskhet som får klockan i köket att hicka till och gå två tick baklänges av rena chocken, ger mig trygghet och viljan att överleva denna marsch från helvetets portar genom skärseld och demoners bespottande.
Jag vänder tillbaka till soffans värme och lägger mina solkiga fingrar på fjärrkontrollen. En liten zappning mellan kanaler som trummar meningslösa budskap, finner jag inspiration till att överleva. En enligt egen utsago förkyld person sitter på en bänk och läser en tidning.
Han pekar på sin uppsyn och säger Otrivin. Med Lucky Lukes snabbhet drar jag fjärrkontrollen, pekar på hans nylle och skriker: DU LJUGER DIN DJÄVEL! I min egen fantasi hör jag hur sexskjutaren matar fram patron efter patron och hans två näshål blir till fyra, blir till sex innan jag blåser bort krutröken från fjärrkontrollen.
Det bränner till på högra tinningen och rent manligt instinktivt vrider jag huvudet åt höger. Min fru tittar med en blick som ifrågarsätter min mentala hälsa och jag rodnar lite lätt, som ganska enkelt döljs av min förkylningsrodnad.

Denna rodnad som är ett tecken på att man inte är frisk behöver kylas ned, vilket då i den manliga förkylningens yttersta gränser leder till att det rinner ur näsan. Med ett kilo pappersnäsdukar påbörjas då bearbetningen av näsans kroniska avtappning av kroppsvätskor, vilket obönhörligen leder till att näsan färgas röd av mina fingrars flinkhet med pappersnäsduken. Denna mjuka produkt blir i ett enda utblås till en pappersmassa de gamla inkaindianerna hade kunnat använda till tätningsmedel på sina hyddor för att hindra monsunregnet.
Det svider och bultar och snart inser jag att det enda som hjälper är min barndoms bästa upplevelse, NIVEA. Den vita söta, mammadoftande kräm kletas in med samma frenesi som ett barn som försöker äta gröt för första gången själv. Med numera vit snok och ett gäng pappersnäsdukar i beredskap kryper jag än en gång ner under filten i soffan och njuter av att vara halvdöd, komamässig, och nysande som läckande tryckluftsmaskin som vacuumförpackar reservdelar på nåt lager blundar jag och börjar min återfärd mot livet. Jag har varit på botten. Nu är det bara uppåt som gäller...