Varje dag, en gåva
Han heter Bao och är 32 år. Bao hedrar o pratar med sin döda fru dagligen. Det har han gjort i nio år sen tsunamin slog till. Bao arbetar 16timmar om dagen, 7dagar i veckan på restaurang i Khao Lak under högsäsong, hos en vän som han lärde känna i spillrorna efter tsunamin. Han tjänar 8000 baht(1600sek) i månaden o äter gratis på restaurangen. Hans dröm är att få starta en liten restaurang på stranden, med några få bord. Han försöker spara men det är svårt. Under lågsäsong tar han hand om sin mor som bor i Krabi, hjälper henne med melonodlingen, när han inte måste jobba. En melon ger 30 baht per kilo i inkomst(6kr), inte mycket men det räcker, säger han. Dom får ihop ett hyfsat antal meloner på ca 3 kilo styck.
Bao har vänner i Stockholm som vill han ska komma dit men han säger att han kan inte lämna sin mor som nu är 69 år. Hon hjälpte honom att resa sig och var ett starkt stöd efter tsunamin. Bao vill vara hennes stöd nu, på ålderns höst.
Hela tiden ser han möjligheter med livet o har nära till skratt. Han växlar mellan stora skratt, barnsligt flaxande som om varje tiondel av skrattet kittlade honom, till allvarliga bruna o sorgsna ögon när han berättar om dagen i båten på väg hem. Hur båten höjer sig högt, för att sjunka ner bakom vågen, insikten att katastrofen är nära och hjälplösheten att inte kunna hinna hem, inte kunna hjälpa sin fru som han varit gift med i en vecka. Hon, hjälplöst förlorad i vågen.
Han berättade om den första tiden efter, när dom var 40 personer i ett tält, alla nationaliteter, alla anhöriga som letade tillsammans. Dom gjorde allt tillsammans. Ingen behövde gå ensam nånstans. Skulle nån på toaletten så följdes dom åt, stod utanför o väntade o gick tillsammans hem. Det var så dom orkade ta sig igenom detta. Flera av dom som var i samma tält har kommit tillbaka för att hedra offren, och Bao berättar med respekt hur hedrad han känner sig att ha så många vänner med samma historia att söka stöd hos. Han säger också att han inte kunde fatta att så många länder ville hjälpa.
Mängder av hjälparbetare från alla världens hörn slet dag o natt för att hjälpa alla drabbade.
Bao är en helt annan person nu. Han tar varje dag som en gåva, det materiella betyder ingenting, vännerna o familjen betyder allt. Han har flickvän o har sagt till henne att han inte kan gifta sig, för hans hjärta är upptaget av hans döda fru. Hon respekterar det utan tvekan.
Plötsligt far han upp i stolen, skrattar o ropar att det är "ballontime". Han hämtar våra ballongfacklor o vi går gemensamt ner till stranden. Han visar skrattande hur vi ska göra, vrider sig av skratt när vi gör fel och hjälper oss få upp facklorna i luften.
Han tystnar lika plötsligt och för en sekund darrar luften av vördnad, när vi ser våra facklor stiga in i gemenskapen med 50-60 andra facklor som tidigare skickats upp. Dom stiger snabbt o flera slocknar på hög höjd. Vi applåderar o jublar lite, står stilla o beundrar himlen innan vi småpratande går tillbaka.
En fantastisk annandag är slut.
Och Resebyrån som sa till oss att thailändare inte pratar om tsunamin. Dom hade fel...
