slipsen

Det sägs att en man som blir förkyld lider lika mycket som en kvinna som föder barn.
Med rinnande snok, svidande ögon, bultande huvud, halv yrsel, darr i knäna, nageltrång och dålig reklam på tv kan jag bara säga att "Dom har FEL!"
Det är betydligt värre än så. Digerdöden var en smekning i jämförelse, ÖIS nedflyttning till division 1 en pust i en karibisk palm och barnafödande är en promenad i parken en svensk sommardag "med glass i min mun och i sandaler av plast"..

Som en förhistorisk padda rör jag mig mellan soffan och toaletten, emellanåt slinker jag in till köket och söker stöd hos min förstående hustru, som likt en mor till ett ledset barn sticker till en o annan godisbit, tröstar och smeker medhårs och säger med sin mjuka stämma "Det går snart över".

Att hon fortfarande drar till med en sådan lögn, en falskhet som får klockan i köket att hicka till och gå två tick baklänges av rena chocken, ger mig trygghet och viljan att överleva denna marsch från helvetets portar genom skärseld och demoners bespottande.
Jag vänder tillbaka till soffans värme och lägger mina solkiga fingrar på fjärrkontrollen. En liten zappning mellan kanaler som trummar meningslösa budskap, finner jag inspiration till att överleva. En enligt egen utsago förkyld person sitter på en bänk och läser en tidning.
Han pekar på sin uppsyn och säger Otrivin. Med Lucky Lukes snabbhet drar jag fjärrkontrollen, pekar på hans nylle och skriker: DU LJUGER DIN DJÄVEL! I min egen fantasi hör jag hur sexskjutaren matar fram patron efter patron och hans två näshål blir till fyra, blir till sex innan jag blåser bort krutröken från fjärrkontrollen.
Det bränner till på högra tinningen och rent manligt instinktivt vrider jag huvudet åt höger. Min fru tittar med en blick som ifrågarsätter min mentala hälsa och jag rodnar lite lätt, som ganska enkelt döljs av min förkylningsrodnad.

Denna rodnad som är ett tecken på att man inte är frisk behöver kylas ned, vilket då i den manliga förkylningens yttersta gränser leder till att det rinner ur näsan. Med ett kilo pappersnäsdukar påbörjas då bearbetningen av näsans kroniska avtappning av kroppsvätskor, vilket obönhörligen leder till att näsan färgas röd av mina fingrars flinkhet med pappersnäsduken. Denna mjuka produkt blir i ett enda utblås till en pappersmassa de gamla inkaindianerna hade kunnat använda till tätningsmedel på sina hyddor för att hindra monsunregnet.
Det svider och bultar och snart inser jag att det enda som hjälper är min barndoms bästa upplevelse, NIVEA. Den vita söta, mammadoftande kräm kletas in med samma frenesi som ett barn som försöker äta gröt för första gången själv. Med numera vit snok och ett gäng pappersnäsdukar i beredskap kryper jag än en gång ner under filten i soffan och njuter av att vara halvdöd, komamässig, och nysande som läckande tryckluftsmaskin som vacuumförpackar reservdelar på nåt lager blundar jag och börjar min återfärd mot livet. Jag har varit på botten. Nu är det bara uppåt som gäller...